Stenstil

I sitt huvudverk Mimesis as Make-Believe (1990) härleder Kendall Walton konsten ur leken och barnets förmåga att skapa låtsasföreställningar. En flicka – Walton kallar henne Heather – stöter under sin skogsvandring på en stubbe och låtsas genast att det är en björn som blockerar stigen. Fantasin är hennes, men har sitt upphov utanför henne. I lekens modus skänker Heather mening åt omgivningen men hon svarar också mot omgivningen som framträder för henne i ett slags imperativ: ”lek med mig!” Det är som att människan inte bara finner nöje i leken utan inte kan motstå den – den är oskiljaktig från hennes sätt att orientera sig i omgivningen.

Waltons tes är att samma förhållande – där våra fantasiföreställningar föranleds och förestavas av tingen utanför oss själva – ligger till grund för konstupplevelsen och vår relation till kulturella representationer som skulpturer, tavlor, teaterföreställningar och romaner. Fantasiföreställningen är inte en ren projektionsakt utan ett svar på omgivningen. Heather föreställer sig inte själva stubben och det är stubben i sig som får henne att komma att tänka på björnen. Stubbens egenskaper bestämmer i en avgörande utsträckning Heathers föreställningar. Stubben har agens i hennes fantasilek:

Heather behöver inte bestämma sig för att föreställa sig en björn när hon stöter på stubben, eller huruvida hon ska föreställa sig att den är stor eller liten, vänd mot henne eller bort från henne, och så vidare. Stubben fattar många av dessa beslut åt henne.[i]

Trots att ingen intentionsakt är inblandad i denna process tycks stubben fungera som ett tecken med en viss riktning; den syftar till vissa fantasiföreställningar snarare än andra. Kanske agerar konstnärer ofta lika omedvetet som stubben: det handlar mindre om vad man från början tänkt sig än hur man under arbetets gång utformar sitt verk på ett sådant sätt att det vägleder mottagarens föreställningar åt det ena snarare än andra hållet.

Det är lätt att tänka sig ett sådant skapande som efter hand hittar sin form. Alla som då och då skriver vet hur texten hittar sin egen väg och leder in författaren på nya stickspår. Frågan som här står i centrum gäller dock hur vi också kan tänka oss ett slags naturens omedvetna skrift eller bilddrift som på ett liknande sätt styr betraktarens tolkning. Walton utvecklar själv sitt resonemang genom att uppmana läsaren att föreställa sig några naturliga sprickbildningar i ett berg. Sprickorna har tillkommit genom fysiska mekaniska och geologiska processer. Ändå råkar de tillsammans, av en slump, bilda bokstäver och ord i ett för oss igenkännligt språksystem.

Skulle dessa ord i så fall forma ett sammanhängande påstående – ”Vulkanen Merapi har drabbats av ett utbrott” – skulle vi nog häpna över sammanträffandet. Men vi skulle inte ha anledning att ta påståendet på allvar, som om vi läst det i en tidning som verkligen försökte förmedla ett betydelsefullt innehåll. Det beror, enligt Walton, på att påståenden alltid är del av en kommunikativ handling där mottagaren inte är intresserad av själva formuleringen som sådan utan snarare är inriktad på att förstå vad det är avsändaren vill oss.[ii] Om sprickorna däremot råkar forma en berättelse – ”Det var en gång tre björnar”, och så vidare – hindrar avsaknaden av en avsändare oss inte, enligt Walton, från att läsa denna med nöje: ”Den skulle kunna vara förtjusande, spännande, trollbindande, trösterik; vi skulle kanske skratta eller gråta.”[iii] En del av de kontextuella ramverk som vi förknippar med skönlitteratur skulle naturligtvis saknas. Det vore exempelvis inte meningsfullt att läsa sprickorna för att få veta något om författarens sociala sammanhang eller människosyn. Men på det stora hela hade den slumpmässiga inskriptionen, enligt Walton, kunnat fungera som en berättelse eftersom berättelser inte måste förstås som förmedlare av någons historieberättande. Det räcker att den låter oss föreställa oss vissa saker och erfara vissa känslor på ett sätt som liknar lekens.

Många ser författarintentionen som avgörande för hur vi ska tolka fiktionsberättelser. Gregory Currie påpekar exempelvis att Waltons exempel inte alls visar att sprickorna utgör någon berättelse utan endast att de kan läsas som om de gjorde det.[iv] Jukka Mikkonen hävdar på liknande sätt att det faktiskt föreligger en avgörande intention i Waltons exempel, men att den ligger hos läsaren som aktivt beslutar sig för att förvandla sprickorna till en berättelse.[v] Läsaren tar i så fall författarens plats som kreativ upphovsman. Ett sådant motargument undviker dock det grundläggande faktum att den skapande läsaren ändå förblir helt och hållet determinerad av sprickornas faktiska utformning. Läsaren kan inte skapa berättelsen fritt efter eget huvud utan står, som vilken läsare som helst, inför texten. Läsaren är rentav än mer begränsad i sina föreställningar än vad Heather är inför stubbjörnen. Sprickorna, som är oberoende av läsaren, styr vad läsaren kan föreställa sig.

Walton myntar begreppet prompter för att tala om de ”saker i vår omgivning som förorsakar vår föreställningsförmåga”.[vi] Fantasin ligger utanför oss själva; promptrarna skänker oss bilder och tankar vi inte kan åstadkomma på egen hand:

Promptrar bidrar till fantasilivet på många sätt. Framförallt breddar de föreställningsförmågans horisonter. De förmår oss att föreställa oss sådant vi annars inte vore uppfinningsrika nog att hitta på. Det skulle kanske aldrig fallit mig in att föreställa mig ett monster sittande på bergets topp om det inte vore för det inflytande som en viss suggestiv stenformation utövar på mig. Att föreställa sig något är att leka med, utforska och pröva nya och emellanåt långsökta idéer. Häri ligger värdet av att locka ut fantasin i okänd terräng.[vii]

Som Walton påpekar har de flesta människor en tendens att se ”ansikten, djur och figurer i stenar och moln.”[viii] Dessa bilder inom oss formar sig efter tingen utanför oss, snarare än tvärtom. Kanske är exemplet med de berättande sprickorna då bara ett extremt fall av något som ligger i människans grundläggande fenomenologi: att förstå omgivningen som meningsfull, inom de gränser som omgivningen sätter.


[i] Kendall L. Walton, Mimesis as Make-Believe: On the Foundations of the Representational Arts, Cambridge: Harvard University Press, 1990, s. 23.

[ii] Walton, Mimesis, s. 86.

[iii] Walton, Mimesis, s. 87.

[iv] Gregory Currie, The Nature of Fiction, Cambridge: Cambridge University Press, 1990, s. 36.

[v] Jukka Mikkonen, The Cognitive Value of Philosophical Fiction, 2013, London: Bloomsbury, opag. utg.

[vi] Walton, Mimesis, s. 21.

[vii] Walton, Mimesis, s. 22.

[viii] Walton, Mimesis, s. 87.

Naturens skrift

File:Poet of our woods.jpg

Naturessän kan, vid första anblick, framstå som ett litteraturens närmande till naturen. I naturessän skildrar i regel författaren sitt eget möte med naturen – med landskapet, dess flora och fauna, eller särskilda ambiance – i en text som pendlar mellan det informativa och det konstnärliga, mellan facktext och skönlitteratur. En sådan beskrivning förutsätter emellertid en fundamental gränsdragning mellan litteratur och natur, mellan människan och hennes omgivning. Naturen blir en plats utanför människan, som hon stundtals kan träda in i för att så småningom återvända med sina intryck. Människans möte med naturen förutsätter ett tillstånd där naturen är omänsklig och människan onaturlig.

          Samtidigt vet vi att människan redan är del av naturen, som blott ett av alla steg i det livssprång som värkt fram växter och djur, svampar och mikroorganismer. Hon är, skulle vi kunna säga, ett moment i den materiens veckbildning som, i något fördunklat ögonblick, frambragte liv ur det döda, och långsamt också värkt fram själva landskapet. Därför kan människans skrivande om naturen också förstås som naturens skrift om sig själv – en partiell självbiografi alstrad ur ett osedvanligt dåligt minne, eller en reseskildring från den egna materialitetens främmande kontinent. I naturessän skriver naturen genom människan, på samma sätt som naturfilosofin är ett uttryck för naturens (bristfälliga) förmåga till självreflektion: Jag tänker – alltså är naturen tänkande. Eller, som filosofen Iain Hamilton Grant formulerar det i ett samtal:

Om världen talar, om världen är talför, och om, med andra ord, naturen tänker – och det kvittar hur många strata vi placerar mellan agenten och dess produkt, det borde ju finnas otaliga… hur många strata vi än placerar mellan agenten och produkten, mellan tänkaren och tanken, gör mig detsamma – men det tycks mig som att om naturen tänker så följer det att naturen tänker precis som naturen ”bergar” eller naturen ”flodar” eller naturen ”planetiserar”, eller vad man nu vill.[i]

Tvekar man inför att tala om ett naturens språk måste man alltså påminna sig om att det mänskliga livet är del av en biologisk process som sträcker sig tillbaka åtminstone till det skugghöljda ögonblick då livet trädde fram på jorden. Att naturen kan tänka och tala bevisas av människans tanke och tal: allt det människan på gott och ont lyckats åstadkomma är ett uttryck för naturens förmågor. Naturessän är inte bara en form där människan kan skapa mening ur naturen; den är ett uttryck för själva naturens meningsskapande potential.


[i] Ray Brassier, Iain Hamilton Grant, Graham Harman och Quentin Meillassoux, ”Speculative Realism”, Collapse 3, 2007, s. 344.

Såret Värmland

Arvika_Brunskog_Utsikt_Fron_Slorudsborg_1926_150208_901I Robert Kangas (f. 1951) romaner är Värmland en dyster plats. Det är svarta skogar och sjöar, mörka himlar och moln. Om man räknade på det skulle nog det ”svarta” visa sig höra till författarskapets vanligaste adjektiv, och ”mörkret” till dess vanligaste substantiv. Men det är inte det värmländska landskapet som sådant som står i centrum. Naturskildringarna är få och kärva, och trots att romanfigurerna så ofta tycks hänga kvar i skymningens och gryningens oförlösta ögonblick är mörkret aldrig något rent objektivt förhållande som ligger utanför dem. Snarare förbinds trakten med ett inre mörker, ett dunkelt själslandskap präglat av svåra minnen och upplevelser, en kvävande känsla av att sitta fast och ett tvingande begär att slå sig fri, kanske till varje pris. Detta landskap har förvisso en geografisk utsträckning, som ungefärligen sträcker sig mellan Arvika och Karlstad. I detta ”Kangasland” – som Göran Greider tidigt kallade det, med en eventuell blinkning till William Faulkners fiktiva Yoknapatawpha County – framstår dock dessa städer som främmande utkanter vid begriplighetens yttersta gräns. Brännpunkten finns istället i trakterna kring Brunskogs socken, där författaren växte upp, och i den trängande tomhet som fyller skogarna mellan mindre orter som Edane och Furtan, Vikene och Finnebäck. Men trots att Kangas berättelser rör sig mellan sådana konkreta namngivna platser utgör författarens landskap framförallt ett slags själslig och affektiv topografi, ett mentalt rum eller en psykologisk och emotionell karta över trassliga relationer präglade av våld, missbruk och övergrepp.

Dessa relationer har sin knutpunkt i den gamla familjegården, avskild och isolerad vid den mörka skogens rand. Den är ett mörkt och mäktigt gravitationsfält som håller tag i dem som lever där och ständigt hotar att dra dem ned i själens avgrund. Det är en plats man blir kvar på eller tvingas tillbaka till; det är ett arv som utgör hot snarare än löfte. När någon utsocknes besökare plötsligt förklarar hur vackra omgivningarna är möts det med förvåning och oförstående. I bakgrunden skymtar det svenska 1900-talets socialpolitiska strukturomvandling, från lokala till globala ekonomier, från rurala till urbana sammanhang: landsbygden avfolkas, skogarna avverkas, djuren säljs av och det finns inte mycket kvar att leva av. I värsta fall framstår självmordet som den enda vägen ut och bort från detta arv. Men hos Kangas är det de nära relationerna och den inre kampen som är betydelsebärande. Gården är framförallt en våldsam plats, där de som står en närmast också är de som slår och förgriper sig på en, och där man förväntas visa lojalitet och tacksamhet gentemot sina förövare. Den som växt upp och tagit sig därifrån bär gården inom sig, som en hemsökelse som förr eller senare tvingar rymlingen att återvända och konfrontera sina demoner.

Kangas romaner utspelar sig i spänningsfältet mellan det gamla hemmet och det nya livet. Medan barndomen sitter intrasslad i den värmländska myllans mörka rottrådar sker vuxenblivandet i storstaden, oftast representerad av Göteborg. Därmed är det inte så enkelt att staden utgör centrum medan landet är periferi. Snarare tvärtom: staden är en diffus tillflyktsort i utkanten av familjegårdens mörka gravitationsfält. Stadslivet skildras sällan i detalj och handlingen börjar istället då den som sökt lämna uppväxten bakom sig tvingas återvända och återuppleva de smärtsamma minnena. Värmland blir allt det man inte kommer undan utan bär med sig som ett aldrig läkande själsligt sår.

Det mörka 10-talet

Om man ska försöka sammanfatta trenden i humanistisk teoribildning under 2010-talet får det nog bli som en rörelse in mot mörkret. Om 1990-talet präglades av dekonstruktionens och den socialkonstruktivistiska normkritikens triumfatoriskt misstänksamma genomskådande av diskursernas skuggspel, formades 2000-talet istället av den deleuzianska nymaterialismens blommiga bejakande av alltings möjlighet till förändring. 2010-talet tycks i jämförelse låst i ett svart, depressivt och melankoliskt dödläge. Sorgen inför ett förlorat manöverutrymme föranledde inte bara ett nytt intresse för pessimismens och nihilismens filosofier utan tvingade oss återigen att göra upp med humanismens grundval, det vill säga människan och hennes metafysiska särställning.

Denna mörka vändning sammanföll med ett allmänt erkännande av den globala uppvärmningens och det sjätte massutdöendets realiteter vilka tydligt visade hur det mänskliga projektet nått en gräns bortom vilken det tycktes alltmer osäkert huruvida arten alls skulle kunna överleva. Slagordet för denna brytpunkt blev antropocen som beteckning för hur människan så radikalt inverkat på de ekologiska och biologiska systemen att det också i en mycket avlägsen framtid (där hon själv upphört att existera) kommer synas som en avgörande händelse i den geologiska djuptiden. Snarare än något bevis för hennes dominans över naturen visar det hur hon fullkomligt tappat kontrollen över sitt eget handlande: plötsligt undergrävdes det rationella subjektets intentioner av oavsiktliga men emergent ackumulerande handlingar på planetär nivå. I den accelererande förmågan att säkra överlevnaden för alltfler människor på jorden har vi samtidigt ruckat på grundförutsättningen för mänskligt liv överhuvudtaget. Trots uppenbara och massivt förödande konsekvenser förblir dessa kausalitetskedjor ofta osynliga för oss annat än som plötsliga katastrofer, statistiska anomalier och oförutsedda förskjutningar i enormt komplexa och svårmodellerade sammankopplade system.

Med antropocen framträder en gräns, inte bara för människans fortsatta existens, utan för hennes möjliga vetande och förmåga att råda över sitt eget liv. Det geologiska brottet sammanfaller därför med ett idéhistoriskt, mot den frihetliga upplysningens rationella, fristående subjekt såväl som den industriella modernitetens framstegs-, produktions- och tillväxtscheman. Filosofiskt har detta genererat ett förskjutet intresse från mänsklig intention till ett posthumanistiskt uppmärksammande av icke-mänsklig, affektiv agens i en skala som sällan är möjlig för människan att förutse, kontrollera eller begripliggöra. Det kommer till uttryck bland annat i den objekt-orienterade ontologins fokus på de tillbakadragna tingens hemliga liv; den spekulativa realismens fascination inför det radikalt bortommänskliga noumenalas och ”ancestralas” krafter; den kosmiska pessimismens mobiliserande av skräcken som gensvar på människans sammandrabbning med det icke-mänskliga; och hauntologins hopplösa trängtan efter en utlovad framtid som redan ställts in. Vägledande namn är Graham Harman, Timothy Morton, Ray Brassier, Eugene Thacker och Mark Fisher.

Samtliga dessa ansatser formulerar sig på olika sätt i termer av mörker och därtill hörande affektiva tillstånd som sorg, ångest, depression och fasa, och de gör det inte minst som en reaktion på mötet med global uppvärmning och massutdöende. I litteraturvetenskapliga sammanhang syns det hos en tongivande objekt-orienterad ekologisk tänkare som Morton vilken konsekvent utvecklat en ”mörk ekologi” med blick för det kusliga och monstruösa, inte minst i förhållande till klimatkatastrofen som ”hyperobjekt”, alltför massivt distribuerat i tid och rum för att rymmas inom människans förståelsehorisont. Lite överraskande har den dominerande litterära impulsen för dessa strömningar kommit att bli den amerikanska kioskskräcknestorn H. P. Lovecraft, vars protagonister famlande försöker greppa en omtumlande värld befolkad av sådana enorma uråldriga och omänskliga krafter att mötet med dem inte bara får språket utan också förståndet att bryta samman.

Två virvlar hos Poe

Bildresultat för descent into the maelstrom"

Virveln utgör kanske det tydligaste exemplet på den naturliga spiralen som uttryck för en fasans symmetri: cykloner, tornadoer, malströmmar. Rapporteringen kring orkanen Dorian gav, genom att skifta mellan två perspektiv, ett tydligt exempel på spiralens dubbla natur. Å ena sidan väderkartornas och satellitbildernas topografiska ovanifrånperspektiv där kretsande vita molnstråk tumlar omkring, jagar och undflyr varandra, för att så småningom liksom flätas in i varandra och bilda en enhet, en omtumlande cirkelskiva som vrider sig lika våldsamt som meditativt runt ett svart hålrum. Det är den matematiska orkanen vars rörelse genom atmosfärens strömmar låter sig beräknas och simuleras i datorprogram. Det andra perspektivet är människans från marken, utkastad i ett oöverskådligt kaos av vindar, vågor, översvämmade gator, träd som knäcks och föremål i alla storlekar som kastas omkring. Här är överblicken omöjlig; orkanen framstår inte så mycket som ett objekt som en hel fientlig värld styrd av andra lagar än de vi är vana vid. Skillnaden motsvarar den mellan att betrakta en labyrint ovanifrån, som en planmässig och navigerbar arkitektur, och att befinna sig i labyrinten, paniskt irrande och oförmögen att förstå hur en del av byggnaden förhåller sig till en annan.

I virveln möter vi världens systemiska natur. Vi kan föreställa oss att detta system ligger utanför oss själva, att orkanen är ett objekt frånskilt oss. Men plötsligt befinner vi oss i dess mitt. Det påminner om det virala videoklippet där en person filmar en tornado på avstånd från bilen för att sedan ge sig ut och närma sig den till fots för att ta en selfie. Luftvirveln, som tycks stå stilla likt en roterande pelare, visar sig plötsligt vara alldeles intill personen som måste springa för sitt liv.[i] Även då vi själva inte möter virveln så att säga ansikte mot ansikte ingår vi likväl i alla de sammanflätade atmosfäriska strömmar för vilka tornadon endast är en lokal manifestation.

Edgar Allan Poe hör till virvelns främsta estetiker och flera av hans berättelser kretsar kring detta förhållande mellan att studera virveln och dras in i den. I genombrottsnovellen ”Manuskript funnet i en flaska” (1833) deklarerar berättarjaget tidigt sin skeptiska läggning, som någon som står utanför alla sammanhang och undersöker fenomenen på kritisk distans. Litteraturvetaren Mark Henderson påpekar att berättelsen handlar om hur protagonistens konfrontation med det falska antagandet att han är ”avskild från naturen”.[ii] Berättaren svär sig till naturvetenskapens förklaringsvärde men under en stillahavsseglats hamnar han mitt i en orkan så väldig att den inte låter sig begreppsliggöras. Hur naturen inte längre tycks förutsägbar framhävs redan av hur märkliga och egendomliga moln tornar upp sig, månen blir röd medan vattnet tycks onaturligt genomskinligt, och den heta luften fylls av ”virvlande dunster”.[iii] Stormen bryter lös och ”en malström av väldiga och skummande brottsjöar” öppnar sig runt skeppet för att till slut bilda en enda stor strömvirvel.[iv]

Berättarens kognitiva verktyg kan inte redogöra för skedet: vindarna rör sig i en hastighet som inte låter sig beräknas och stormen tycks så ofattbar att orden inte räcker till för att beskriva den. Berättaren drabbar samman med vad vi kan kalla det sublima, reala eller noumenala – den systemiska materiella verklighet som överskrider människans verklighetsmodeller: ”det jag känner låter sig inte analyseras, det förflutnas erfarenheter låter sig inte tillämpas på det”.[v] Kanske kan vi säga att berättarens vetenskapliga paradigm bryter samman därför att det inte lyckas redogöra för hur observatören är en del av det observerade begreppet samtidigt som detta objekt vida överstiger observatörens bild av det. Därför kommer vattnet och djupet återkommande att associeras med sådana övernaturliga och förnuftsvidriga varelser som havsmonster och demoner. Upplevelsen understryks när det sönderslagna skeppet slutgiltigt är på väg att sugas ner i malströmmen och ett märkligt svart skepp tornar upp sig vid avgrundens brant. Protagonisten kastas upp på det övernaturliga skeppet bemannat av diffusa skuggmänniskor från en annan tid och plats, vilka inte lägger märke till hans närvaro. När verkligheten inte längre låter sig betraktas på avstånd förlorar han sig.

Tillslut dras också spökskeppet ned i malströmmen. Det blir den slutgiltiga våldsamma bilden för berättarens integrering i naturen. Han är helt enkelt del av det system han trott sig stå utanför:

Isen öppnas plötsligt till höger och till vänster, och vi virvlar i svindlande fart i väldiga koncentriska cirklar, runt och runt i en gigantisk amfiteater, vars väggar reser sig till en avlägsen höjd som inte kan urskiljas genom mörkret. Men jag har inte mycket tid kvar att grubbla över mitt öde. Cirklarna blir snabbt mindre – vi störtar våldsamt ned i virvelns järngrepp – och i havets och stormens dånande och rytande skälver skeppet – o Gud – och går under![vi]

Virveln är samtidigt regelbunden och desorienterande. I det ögonblick subjektet visar sig vara en delmängd av det studerade objektet ter det sig omöjligt att röra sig från det nedsänkta, kaotiska perspektivet till det upphöjt överblickande. Situationen kan endast studeras systemiskt utifrån insikten att observatören själv befinner sig i systemet.

Därför utgör en senare novell som ”En nedfärd i malströmmen” (1841) en kontrast till, snarare än en omtagning av, ”Manuskript funnet i en flaska”. I den senare går berättaren under och den text vi läser är det manuskript han tecknat under händelsernas gång och, får vi anta, lyckats kasta överbord innan skeppet försvinner. I den förra har protagonisten istället överlevt en liknande situation varför han själv retrospektivt kan återberätta hur han klarade sig ur den. Hans klocka har stannat under en fiskeresa vid Lofoten och därför misslyckas han att navigera runt tidvattnet i Moskenströmmen. Båten fastnar i strömmen samtidigt som en orkan bryter ut och efter att ha skickats runt av strömmarna dras båten så småningom rakt ner i en enorm strömvirvel som har öppnat sig i havet. Båten fångas dock upp av den roterande rörelsen och kretsar kring virvelns insida som ”på den inre ytan av en tratt med väldig omkrets och ofantligt djup”:

Vi sveptes runt och åter runt, inte med någon jämn rörelse, utan i svindlande ryck och svängar, som ibland bara förde oss några hundra meter framåt, ibland runt nästan hela virveln. För varje varv rörde vi oss långsamt men mycket märkbart nedåt.[vii]

Denna infångning skapar en tillfällig stabilitet där berättaren ges möjlighet att studera virveln inifrån just därför att han blivit del av dess egen rörelse. Efter att ha noterat hur många andra föremål också befinner sig på olika stadier i den nedåtvridande rörelser inser han att en del av dem förmodligen inte kommer hinna nå ner till botten och slås sönder innan tidvattnet vänt tillbaks och virveln åter har planat ut. Systematiskt analyserar berättaren föremålens rörelsemönster efter deras form och storlek. Utifrån insikten att han själv är ett objekt som dem surrar han sig så vid ett vattenfat och kastar sig överbord. När det tunga skeppet så småningom försvinner ned i avgrunden rör sig fatet istället långsammare och befinner sig därför betydligt högre upp i spiralen. Därför klarar det sig till dess att virveln slutligen saktar ner och planar ut till lugnvatten. Berättaren driver med strömmen mot kusten där han plockas upp av en annan fiskebåt. Till skillnad från flaskpostens avsändare överlever han därför att han ser sig själv som inordnad i den fysiska materialitetens relationella strukturer.

Antropocenbegreppet markerar en liknande insikt: hur geologin, atmosfären, klimatet och biosfären inte är objekt utanför människan utan återkopplande system i vilka människan utgör ett eller flera delsystem. Kanske kan de två Poenovellerna då illustrera den skillnad mellan natur och ekologi som framhävts av litteraturvetaren Timothy Morton: om det förra betecknar en materialitet som alltid ligger avskild från och utanför oss själva är det senare snarare den materialitet som också vi själva manifesterar, som vi är del av och som är del av oss. För berättaren i ”Manuskript funnet i en flaska” är de fysikaliska relationerna något som studeras på distans, mellan kroppar skilda från det observerande subjektet; medan berättaren i ”En nedfärd i malströmmen” inser hur han själv utgör en fysikalisk kropp invecklad i ett komplicerat nätverk av andra sådana kroppar.

[i] ”Crazy Guy Runs into Outback Tornado to Take Selfie”, YouTube, 19 augusti 2014, https://youtu.be/P7aRR86VfTY.

[ii] Mark Henderson, ”Dutchman on the Brink: The Ghost Ship as Avatar of Dark (American) Nature in Poe’s ’MS. Found in a Bottle’”, Dark Nature: Anti-Pastoral Essays in American Literature and Culture, red. Richard J. Schneider, Lanham: Lexington, 2016, s. 32.

[iii] Edgar Allan Poe, ”Manuskript funnet i en flaska” [1833], Samlade noveller, övers. Erik Carlquist, Umeå: h:ström, 2018, s. 41.

[iv] Poe, s. 41.

[v] Poe, s. 44.

[vi] Poe, s. 46-47.

[vii] Edgar Allan Poe, ”En nedfärd i malströmmen” [1841], Samlade noveller, s. 250.

Bäverspiralen

Bildresultat för daemonelix"

Vid mitten av 1800-talet stöter nybyggare i Nebraska på upp till tre meter långa stenliknande vertikala korkskruvsformationer i jorden. Dessa spiraler, bestående av packad sand klädd i växtfibrer och belamrade med djurben, får namnet ”devil’s corkscrews”. Vid slutet av århundradet ombeds statsgeologen Erwin Hinckley Barbour identifiera en sådan formation. Han latiniserar namnet till daemonelix men förblir oförmögen att förklara vad de egentligen består av. I en kortfattad rapport noterar Barbour hur de är ”närmast matematiskt exakta och regelbundna i formen” men han erkänner sig uppleva ”stor tvekan vad gäller att föreslå vad de kan tänkas vara eller att överhuvudtaget beskriva dem”.[i] Efter att ändå ha sammanfattat sina inre och yttre observationer förklarar Barbour att fossilen visserligen liknar något slags monstruöst mossdjur men nog varken är det, en växt eller mollusk utan möjligtvis skinnet från någon urtidsorm. Senare reviderar Barbour teorin till att gälla först en sötvattenssvamp, sedan en enorm växtrot.[ii]

Efter några år inser forskare att spiralerna inte alls utgör en enskild organism utan snarare är spårfossiler av gnagargryt som fyllts av sand och mudder. Klösmärken på spiralernas insida visar helt enkelt att de grävts ut ur den en gång fuktiga jorden och de ben som påfunnits inuti spiralerna utgör lämningar av dessa utgrävare. Det växtmaterial som ledde Barbour in på rotteorin är i själva verket ett slags växtmaterial, och spiralerna slutar längst ner i en horisontal håla. 1905 identifieras arten som Palaeocastor, en förhistorisk bäver som använt sina långa framtänder till att skotta upp jord snarare än bygga dammar. I och med att klimatet under början av miocen, för ungefär tjugo miljoner år sedan, blev torrare och kallar kunde arten inte längre överleva och dog ut.

Paleontologen Larry Martin, som hör till dem som i modern tid mest systematiskt studerat dessa djävulsskruvar, beskriver hur de åstadkommits av en sammanhängande serie hugg med framtänderna där djuret borrat sig ner i jorden, antingen medsols eller motsols, och skyfflat undan jorden med huvudet: ”En bobyggande bäver måste ha fixerat bakbenen mot spiralens axel och bokstavligen skruvat sig själv rakt ner i marken.”[iii] Dessa bon uppvisar en ganska avancerad arkitektur, med avgränsade boutrymmen, latrin- eller vattensänkor och lutande gångar som kan ha använts för sommardvala under varma perioder. Spiralgångarna fungerade förmodligen som ett skydd mot rovdjur. Tillsammans kunde hundratals sådana hålor bilda vidsträckta kolonier med, får vi anta, tillhörande avancerade sociala beteenden.

Därmed kan den moderna vetenskapen sägas ha kommit ikapp den geomytologiska kunskap som redan fanns hos ursprungsbefolkningen. För lakotafolket var skruvformationerna kända som ca’pa el ti eller bäverhyddor. Folkloristen Adrienne Mayor berättar hur världen, enligt mytologin, en gång dominerats av unktehi, ett slags ondskefulla vattenmonster.[iv] För att stävja deras destruktiva härjningar förvandlade åskgudarna dem till sten, men de förstenade benen, som låg kvar i jorden, ägde fortfarande en farlig kraft och kunde användas av onda människor för att förhäxa fiender med. Då frågade åskgudarna djuren om något av dem var villiga att offra sig för att därmed balansera upp faran. Bävrarna, en art med positiva konnotationer, anmälde sig frivilliga och därför kom deras fossiliserade ben och bon att spridas över marken som ett slags godartad motvikt mot unktehibenens destruktiva kraft. Långt före Barbour var man alltså väl medveten om formationernas ursprung, om än förklaringen kläddes i mytologisk snarare än paleontologisk skrud.

Djävulsskruvarna kan illustrera två tendenser vid mötet med naturliga spiralformationer: hur de upplevs som något närmast onaturligt och oförklarligt därför att de både tycks alltför regelbundna och fullkomligt monstruösa. Med William Blake kan vi kanske tala om spiralens matematiska exakthet som en ”fasans symmetri”.[v] Å ena sidan är formen så vanligt förekommande i naturen att den kan tänkas manifestera sig hos såväl svampdjur som växter. Å andra sidan är den så komplex att den ger ett konstruerat intryck och antyder en bakomliggande planmässighet. Barbour, som vägrade acceptera grytförklaringen, brottades själv med frågan: spiralformationen uttryckte helt enkelt en precision som var alltför avancerad för att ha åstadkommits av något ”förnuftigt djur” och snarare tycktes härstamma ur den ”blinda instinkt” som för honom präglade växtriket och de lägre djuren.[vi] Om den matematiska regelbundenheten ofta förbinds med den ideala eller himmelska sfären så visar såväl nybyggarnas lokala benämning som dess vetenskapliga latinisering och lakotafolkets legender hur denna förvridna symmetri istället förknippas med den jordiska materialitetens onda krafter. Den moderna paleontologin följer i sin tur spiralerna ner till hemliga, underjordiska och urtida icke-mänskliga civilisationer, svåra för den moderna människan att fullt ut begripa.

Spiralen antyder en dold systematik och det slags regelbundenhet vi lärt oss att förknippa med det sköna. Men den symboliserar också en rörelse bortom kontroll, en förlorad balans, något svindlande och hypnotiskt, malströmmens virvlande fasa. Kanske utgör den punkten där skönt och sublimt, himmelskt och jordiskt, lagbundet och slumpmässigt, förnuft och instinkt, mänskligt och icke-mänskligt sammanfaller och vecklas in i varandra.

[i] Erwin Hinckley Barbour, ”Notice of New Gigantic Fossils”, Science, 19 februari 1892, s. 99.

[ii] Jfr. t.ex. Frances Backhouse, Once They were Hats: In Search of the Mighty Beaver, Toronto: ECW, 2015, kap. 2 och Ben Goldfarb, Eager: The Surprising, Secret Lives of Beavers and Why They Matter, Vermont: Chelsea Green, 2018, s. 17-18.

[iii] Larry D. Martin, ”The Devil’s Corkscrew”, Natural History, april 1994. Texten återges på http://www.naturalhistorymag.com/htmlsite/master.html?http://www.naturalhistorymag.com/htmlsite/editors_pick/1994_04_pick.html.

[iv] Adrienne Mayor, Fossil Legends of the First Americans, Princeton: Princeton University Press, 2005, s. 252.

[v] ”Tigern” i Göran Malmqvists tolkning.

[vi] Erwin Hinckley Barbour, ”Is Daemonelix a Burrow? A Reply to Dr. Theodor Fuchs”, The American Naturalist, juni 1895, s. 524-525.

Notes on Space Communism and Earth Conservatism

https://singularityhub.com/wp-content/uploads/2018/09/mining-extraction-raw-materials-on-colonized-Mars_shutterstock_1168829785-1068x601.jpg

In a 2016 piece in The Guardian, cosmologist Martin Rees – British Astronomer Royal, former President of the Royal Society and current member of the Royal Swedish Academy of Sciences – asks whether we should feel “optimistic or anxious” about the vast documented ecological, biological and geological changes associated with the then buzzword “the Anthropocene epoch”.[i] He answers by providing us with an intellectual experiment: what if, all along, aliens had been observing us from space? On the one hand, these aliens would have witnessed changed patterns of vegetation due to agriculture, a redistribution of species due to domestication and mass extinction, a runaway rise of carbon dioxide in the atmosphere, and global warming nearing a tipping point where melting ice would alter all coastlines drastically. On the other hands, they would also notice rockets launched from the planet’s surface to orbit the Earth and even journey to distant planets. Crisis and progress in one.

From this fancy, Rees conjures two possible futures, one pessimistic and one optimistic. The “darkest prognosis for the next millennium”, on the one hand, is that “bio, cyber or environmental catastrophes could foreclose humanity’s immense potential, leaving a depleted biosphere”. On the other hand, however,

Human societies could navigate these threats, achieve a sustainable future, and inaugurate eras of post-human evolution even more marvelous than what’s led to us. The dawn of the Anthropocene epoch would then mark a one-off transformation from a natural world to one where humans jumpstart the transition to electronic (and potentially immortal) entities, that transcend our limitations and eventually spread their influence far beyond the Earth.

As Reese himself notes, our current situation is one where any prognostic scenario sooner or later will verge upon science fiction. What we know for certain is that things will inevitably change, even by simply staying the same. At this point, there is no status quo, since the status quo itself is the impetus for catastrophe.

As a consequence, during the last decade, eco-theory has been marked by a growing acceptance of the fact that the decisive event of global warming is already here. As Timothy Morton, one of the most influential voices in recent debates, put it in his 2007 break-through book Ecology without Nature, “the catastrophe, far from being imminent, has already taken place”.[ii] We are not waiting for a possible disaster that may or may not take place but rather for the intensification, and the repercussions, of a process already set in motion.

As indicated by Reese, two of the most often recurring scenarios in science fiction – apocalyptic dystopia and space colonization – are turning into realistic models of a not so far future. Each provide a dominant strand in recent works on how we, as humans living today, should relate to the social, political and cultural consequences of global warming.

The optimistic point of view, focusing on opportunity and technological progress, is found in a Marxist futurist utopian strand which may very well be labelled “space communism”. In his influential PostCapitalism: A Guide to Our Future (2015), economy writer Paul Mason even employs Bolshevik thinker and writer Alexander Bogdanov’s sci-fi novel Red Star (1908) as an inspiration for the kind of post-capitalist society Mason presents as a possible and desirable outcome of the current situation. In Bogdanov’s novel, the hero is transported to Mars where he is introduced to a socialist utopia, where resources are plentiful, consumption is free, and work is voluntary and performed out of curiosity by highly educated information workers. Like the Astronomer Royal, Mason finds the current crisis ripe with opportunity to achieve such a state of new social and individual well-being.

Mason’s thesis is that societal transition becomes possible due to a combination of internal conflicts and external pressures. Currently, capitalist society is failing internally due to the new conditions of technological reproduction associated with information technology and the digital revolution.  Since many commodities today may be produced and distributed at close to no cost, the scarcity of goods at the heart of traditional economical models is replaced by free and abundant supply. At the same time, the system is also suffering stress due to external shocks caused by the burning of fossil fuels, global warming, ageing populations and migration flows. From these internal and external pressures, capitalist society as we know it is about to breakdown. But, in Mason’s view, we also possess the means to meet these challenges. Thus, the combination of ecological and economic crisis and advances in technology allows Mason to envision the coming possibility of a new cyber-socialist order aimed at “a zero-carbon energy system; the production of machines, products and services with zero marginal costs; and the reduction of necessary labour time as close as possible to zero”.[iii]  Thanks to a fully automated economy, work becomes voluntary, and goods and services free and abundant.

Such an order becomes even more embellished in influential writer and journalist Aaron Bastani’s Fully Automated Luxury Communism: A Manifesto (2019), in which the author reiterates the assertion that the “crises of this century are either an existential threat to humanity, or the birth pangs of something better”.[iv] Bastani’s premise is that innovations in information technology and robotic automation are bringing about a third major “disruption”, comparable to the advent of agriculture and the industrial revolution. As in Mason, the cheap and easy reproduction of information will lead to a post-scarcity state of zero work and extreme supply for all – at least as long as the means of production are redistributed from private owners to social commons – due to the fact that most labor will be performed by machines powered by an endless supply of cheap and clean solar energy. As the reign of fossil fuels ends, global warming also comes to an end.

The most spectacular aspect of this seemingly fantastic scenario regards the achievement of post-scarcity in natural resources. In contrast to traditional environmentalism, Bastani does not argue for a restricted use of such resources in order to reduce our negative impact on the environment. Instead, he suggests that we start “mining the sky”, thus flooding the mineral market with metals to such an extent that the market collapses and hoarding for profit becomes impossible. While Bastani admits that we are already reaching our earthly limits in terms of metal extraction, he also assures us that space offers a cornucopia of mineral wealth. In particular, he refers to the asteroid 16 Psyche, located between Mars and Jupiter, and composed of titanic amounts of iron, nickel, copper, gold and platinum which could be extricated. To demonstrate the feasibility of such an enterprise, Bastani points to the private initiatives already in the works at companies like Elon Musk’s SpaceX and Jeff Bezo’s Blue Origin.

It should be clear that the utopias of space communism come strikingly close to, and even are duplicated from, the current hopes and promises offered by the neo-liberal market and its confidence in rapid technical solution. The impetus of space communism seems to be an attempt to move past traditional environmentalist discourse to paint intensified exploitation and expanded colonization as a virtue rather than a sin. Thus, space communism does not break with the values and norms of modernity – related, for example, to conquer, progress, innovation and mass production – but rather intensifies them.

Along these lines Bastani warns us against the supposedly dominant idea that “the only way to save our planet [is] to retreat from modernity itself”.[v] Instead, he launches a program for living “the good life” which is strangely similar to current consumerist ideology:

Under [fully automated luxury communism] we will see more of the world than ever before, eat varieties of food we have never heard of, and lead lives equivalent – if we so wish – to those of today’s billionaires. Luxury will pervade everything as society based on waged work becomes as much a relic of history as the feudal peasant and medieval knight.[vi]

Such declarations are obviously based on a strong, but not fully articulated, idea of what the “good life” consists of. The result is contradictory. On the one hand, Bastani charges all forms of anti-utopianism for being caught in what cultural theorist Mark Fisher famously called “capitalist realism”, or the belief that there is no viable alternative to capitalism.[vii] On the other hand, his own perception of what makes life meaningful is entirely caught up in, and restricted to, the contemporary ideal of the affluent 1%. In fully automated luxury communism, existential significance equals the Instagram arcadia of globetrotting foodie extravaganza, albeit raised to cosmic proportions.

The darker, or pessimistic, prognosis, on the other hand, demands another view on goodness. In contrast to space communism, we may term this strand “Earth conservatism”, as it replaces the cosmic line of flight with a call for terrestrial groundedness. In the aptly named Down to Earth: Politics in the New Climatic Regime (2017), philosopher Bruno Latour criticizes the current tendency to dismiss any sense of belonging – “to want to stay put and keep on working one’s plot of land, to be attached to it” – as necessarily reactionary.[viii] As Latour argues, what is needed is not a nomadic ideology of liberated uprootedness but a sense of attachment that is anchored, neither in the local (as in nationalist protectionism) nor the global (as in fossil-driven neo-liberal capitalist expansionism), but in the terrestrial.

Instead of extending the futurist-modernist project into space, Latour argues for a responsible relationship between human and Earth that would be able to engender the possibility for continuous existence by acknowledging how we rely, so to speak, upon the ground under our feet. Whereas space communism carries the torch of liberal Enlightenment by wanting to set us free from our terrestrial bounds, Earth conservatism rather finds meaning precisely in our dependency and boundedness. Consequently, in the call for everlasting modernization, Latour finds a false demand to choose between the old and the new. Or, as he summarizes the standpoint of “the modernization front”:

The past was no longer what allowed passage, but what was simply surpassed, outdated. To debate this choice, to hesitate, negotiate, take one’s time, was to doubt the arrow of time, to be old-fashioned.[ix]

Criticizing the modernist fetish of futurity, Latour labels the transhumanist credo of “those who want to escape from the problems of the planet by moving to Mars, or teleporting themselves into computers, or becoming truly post-human thanks to the marriage of DNA, cognitive science, and robots” as an unattainable form of “neo-hyper-modernism” which simply speeds up the driving force behind the current crisis although it has proved to lack a productive direction.[x] As an alternative, tradition becomes an integral part of “the good life”, since it is not simply dismissed as always being obsolete per definition but rather is consideres as what makes possible “any form of transmission, inheritance, or revival, and thus of transformation”.[xi] For Earth conservatism, existential conditions are not determined primarily by information but by semiosis and meaning-making; and for Latour, it is in the historical and anthropological archives that we are able to discover alternative “attitudes, myths, and rituals” that may prove to “become precious models for learning how to survive in the future”.[xii] In brief, the preservation of Earth relies on the preservation of our semiotic relations to Earth.

While Latour seems to find little relief in the kind of tech-optimism so attractive for space communism, he still provides a mostly hopeful perspective on the ability for us humans to manage the future. A more explicitly pessimistic version of Earth conservatism is instead presented in writer Roy Scranton’s Learning to Die in the Anthropocene: Reflections on the End of a Civilization (2015), as it starts from the conviction that “we have likely already passed the point where we could have done anything” about global warming, and the terse assertion: “We’re fucked.”[xiii] For Scranton, the problem is not to find a way out of the current situation, or even to stay with the trouble, but rather to adapt to the volatile reality of certain ecological and civilizational collapse. Coming to grips with such a situation is like coming to grips with one’s own mortality – that is, the very finitude which transhumanist tech-fetishism sets out to abolish. If the time for potential solutions has already passed, there is little hope in the “imaginary tomorrows” promising space colonies, immortality, or “consumer satiety in a wireless, robot-staffed, 3D-printed techno-utopia”.[xiv]

For the conservative position, the technological possibilities of information is less assuring than the existential potentials of significance. As sudden technological solutions are ruled out as a viable option, the possibility of adaptation – that is, of finding meaning in an already dying world – is rather placed in the rehabilitation of cultural traditions, philosophy and the humanities. For Scranton, human survival will consequently come to depend on our ability to “accept human limits and transience as fundamental truths, and work to nurture the variety and richness of our collective cultural heritage”.[xv] It is by connecting to our heritage that we are able to extend ourselves into the future:

Attending to the historical and philosophical genealogies of our current conceptual, symbolic structures of existence helps us recognize who we are, who we have been, and who we might become. […] The record of that wisdom, the heritage of the dead, is our most valuable gift to the future.[xvi]

Instead of progress: suspension, contemplation, meditation. Instead of production: preservation, maintenance, mediation.

[i] Martin Rees, ”The Anthropocene epoch could inaugurate even more marvellous eras of evolution”, The Guardian, 2016-08-29.

[ii] Timothy Morton, Ecology without Nature: Rethinking Environmental Aesthetics, Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2007, s. 28.

[iii] Paul Mason, PostCapitalism: A Guide to Our Future, London: Penguin Random House, 2015, p. ???.

[iv] Aaron Bastani, Fully Automated Luxury Communism: A Manifesto, London: Verso, 2019, p. 59.

[v] Bastani, p. 189.

[vi] Bastani, p. 189.

[vii] Cf. Mark Fisher, Capitalist Realism: Is There No Alternative?, Winchester: Zero Books, 2009, p. 2.

[viii] Bruno Latour, Down to Earth: Politics in the New Climatic Regime [2017], trans. Catherine Porter, Cambridge: Polity, 2018, s. 53.

[ix] Latour, p. 88.

[x] Latour, p. 30.

[xi] Latour, p. 88.

[xii] Latour, p. 75.

[xiii] Roy Scranton, Learning to Die in the Anthropocene: Reflections on the End of a Civilization, San Fransisco, Ca.: City Lights, 2015, pp. 16–17.

[xiv] Scranton, p. 76.

[xv] Scranton, 2015, p. 24.

[xvi] Scranton, 2015, pp. 98–99.

Deliberativ fascism

Bildresultat för jihde david duke

I vilken utsträckning fascistiska rörelser idag blivit normaliserade blev tydligt under våren 2019 då en bild där sportjournalisten Peter Jihde skakar hand med antisemiten, förintelseförnekaren och Ku Klux Klan-profilen David Duke cirkulerade i medierna som reklam för en ny reportageserie på TV3. Tv-satsningen fick, tillsammans med flera likartade inslag, journalisten Elina Pahnke att i Sydsvenskan påpeka hur friktionsfria samtal med rasistiska, nazistiska och fascistiska ”ytterligheter” idag rent av ”blivit ett karriärdrag”.[i] Enligt Pahnke utmärks dessa satsningar av att de presenteras, inte som en konsekvens av rasistiska rörelsers större politiska inflytande, utan som ett undantag. I det demokratiska samtalets namn ger man röst åt fascistiska företrädare som påstås vara marginaliserade, trots att de samtidigt dyker upp i morgontidningar, tv-soffor och poddsändningar. Fascisten blir då inte agitator utan samtalspartner, och den som bereder honom plats i offentligheten är själv snarast ett medium, balanserad, öppen och lyssnande. Normaliseringen sker genom att fascisten ständigt presenteras som avvikande. Eller, för att låna en formulering från Jean Baudrillard: han kommer att integreras som skillnad.[ii]

När vi idag ska närma oss frågan om förhållandet mellan fascism och litteratur kan vi alltså inte göra det utifrån exempelvis den totaliserade nazistiska diskurs som skildras i Viktor Klemperers klassiska LTI: Tredje rikets språk (1947). I den allt omslutande ”språkliga fattigdom” som Klemperer beskriver fanns inget utrymme för någon avvikelse:

[A]llt som trycktes eller sades i Tyskland var ju i alla enskildheter standardiserat av partiet; det som på något sätt avvek från den tillåtna formen nådde aldrig ut i offentligheten; böcker och tidningar, brev och formulär från myndigheter – allting flöt omkring i samma bruna sörja, och i denna absoluta enhetlighet finns också förklaringen till det talade språkets likheter med det skrivna.[iii]

Om Nazitysklands språk präglades av det skrivna tal som utgår från en central propagandainstans för att stegvis ”bemäktiga” sig varje språklig aspekt utmärks dagens offentliga fascism istället av ett till synes öppet samtal där den förment marginaliserade rösten tillfälligt tillåts komma till tals. På så sätt liknar vår situation snarare den ”mångstämmiga andliga frihet” som Klemperer förknippar med Weimarrepubliken, och som ”på ett närmast självmordsbenäget sätt” upplät utrymme för nationalsocialistisk diskurs.[iv]

Den inbjudande parten är inte kritisk, utan öppen. Framförallt är den en medial plattform för content kring vilket olika typer av intäkter skapas. Om vi idag kan tala om en diskursiv totalitet är det en som inte bara tillåter avvikelse utan är beroende av den för sin omsättning. Medielogiken är marknadens, och den offentliga debatten formuleras som en ”marketplace of ideas”, präglad av vad Georges Bataille sammanfattar som de ”rationalistiska uppfattningar […] som inte har någon annan mening än att ge en strikt ekonomisk föreställning om världen”.[v] Enligt denna princip kan varje åsikt prånglas ut på marknaden vars osynliga hand genom konkurrens och tävlan så småningom sållar det onda från det goda, så att endast de ”sannaste” idéerna slutligen återstår.[vi] Bereds den fascistiska tanken bara utrymme kommer den så småningom att avslöjas som bristfällig och konkurreras ut av bättre idéer. En sådan utslagningslogik är emellertid själv fullt kompatibel med det fascistiska idealet.

Problemet uppstår i samma stund som den osynliga handen visar sig premiera något helt annat än bilden av det sanna och goda. Med Bataille kan vi kanske hävda att marknadsmetaforens misstag är att den stannar på den begränsade eller rationalistiska ekonomins nivå utan att också ta i beaktande den allmänna eller solära ekonomiska princip som grundar sig i en oändlig förbränning av våldsamma energier. Den mänskliga aktiviteten utgör i det perspektivet snarast olika förbränningsprocesser, vilka lika gärna som att sträva mot det goda kan ta sig uttryck i katastrofer, våld och krig. Det marknads-deliberativa samtalet söker utvinna ett överskott ur de fascistiska krafterna som kan omvandlas till intäkter inom en i bataillesk mening begränsad ekonomi, som när ”samtalsextremisten” Navid Modiri via crowdfunding samlar in åtminstone en halv miljon till en podcast där Förintelsens minnesdag firas med att man bjuder in en förintelseförnekare.[vii]

Men därmed har dess våldsamma potential naturligtvis på intet sätt också uttömts.

[i] Elina Pahnke, ”Journalister och debattörer springer rasisternas ärenden”, Sydsvenskan, 2019-04-29.

[ii] Paul Hegarty, Jean Baudrillard: Live Theory, London: Continuum, 2004, 136.

[iii] Victor Klemperer, LTI: Tredje rikets språk [1947], övers. Tommy Andersson (Göteborg: Glänta, 2006), 38.

[iv] Klemperer, LTI, 46.

[v] Georges Bataille, Den fördömda delen, samt Begreppet utgift [1949, 1933], övers. Johan Öberg (Stockholm: Symposion, 1991), 27.

[vi] Jfr. t.ex. Frederick Schauer, Free Speech: A Philosophical Inquiry (Cambridge: Cambridge University Press, 1982), 16.

[vii] Kolbjörn Guwallius, ”Modiris podd om Förintelsen är ett fullständigt haveri”, Arbetet, 2019-01-29, https://arbetet.se/2019/01/29/modiris-podd-om-forintelsen-ar-ett-fullstandigt-haveri.