Slöseri och synliggörande

[Inledningen till en recension jag skrev häromveckan.]

Häromveckan ondgjorde sig den moderate pressekreteraren Niklas Gillström över Magnus Thierfelders lilla skulptur Fountain, en knappt synlig vattenläcka mellan gatstenarna som installerats utanför Konstfrämjandets lokaler i Stockholm för att fira organisationens 70-årsjubileum. Vad gör man egentligen på Södermalm när resten av Sverige plågas av vattenbrist, frågade Gillström retoriskt, och gav själv svaret: ”En konstinstallation som sprutar vatten på gatan såklart!”

Att lyfta fram hur det hela sker just på Södermalm ingår i den nya borgerlighetens strategi att förskjuta maktkritiken från den ägande eliten till den så kallade ”kultureliten” – en taktik som varit framgångsrik alltsedan Göran Hägglund tog över den nydemokratiska definitionen av väljarbasen som lite ”verkligare” än andra. Men att ett så beskedligt verk som Thierfelders kan väcka en sådan irritation tyder på ett mer grundläggande konsthat, där ”kreativitet” och ”visioner” endast kan tillåtas där de ger avkastning, på konsultbyråer och i vinstmaximerande skolkoncerner. Det mälarvatten som skvätts ut över Swedenborgsgatan, och genast återdistribueras inom det lokala ekosystemet (trots Gillströms fördömande av hur verket inte bildar något ”slutet system med pump”), utgör förstås en försvinnande liten mängd i förhållande till de dryga två miljarder kubikmeter vatten som årligen går till industrin (eller de 4-8 liter som går åt vid varje enskild toalettspolning). Men där industrin gör allt för att dölja sin exploatering av våra gemensamma naturresurser kan Thierfelders konstverk synliggöra ”slöseriet” genom en gestaltning som i själva verket kräver minimala medel. Vad som upprör den moderate konstkritikern är alltså snarast hur konsten synliggör något som borde förbli osynligt.

Något liknande kan sägas om bruket av våld inom, exempelvis, den så kallade extremfilmen. När en sköldpadda styckas i Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust (1980) förmår denna scen uppröra tillochmed dem som annars inte har något att invända mot hur 56 miljarder djur (exklusive fiskar) dödas varje år inom livsmedelsindustrin. Att ett mord upprör mer än miljarder säger något om konstens förmåga, inte bara att känslomässigt påverka, utan att förfrämliga den exploatering vi i vardagen inte förväntas reagera över därför att den, till skillnad från konsten, är ”naturlig”.

Rule-bound savagery

In his account of the world’s geography, Hegel offered an infamously racist image of the African “Negro” as a savage beast, “the natural man in his completely wild and untamed state”.[i] The Negro was so unhuman, in fact, that his existence would question the very idea of a human Universality, excluding the African from all justice and morality – concepts he could only hold in contempt. The proof for his inhumanity was found in his tolerance for tyranny and predilection for cannibalism, a practice the true human would be deterred from by pure instinct. Lacking all higher reverence, the “sensual Negro” found nothing but matter in man, that is, mere flesh, and accordingly, “the devouring of human flesh is altogether consonant with the general principles of the African race”.[ii] Lacking proper civilization, savage man found in his fellow beings nothing but matter, that is, meat like any other meat.

For obvious reasons, Hegel’s prejudiced view has not been unchallenged. In fact, an alternate understanding of cannibalism is found already in Schopenhauer who pointed out that the savagery of cannibalism and murder, in fact, stands parallel, rather than opposed, to the intricacies of European civilization. That is, while in one country evil may be expressed as cannibalism, in another, it rather takes the delicate shape of “court intrigues, oppressions, and subtle machinations”.[iii] Cannibalism and courtship is but culturally bound versions of the same force, a drive towards wickedness. Against Hegel’s compulsion to situate the cannibal outside of the Universal, Schopenhauer rather stresses how cannibalism itself is a civilizational phenomenon, a custom relying on a particular cultural context.

The view of cannibalism as an expression of social cultivation, rather than a lack thereof, would dominate 20th Century anthropological discourse. Arguing against Hegel, Georges Bataille stressed how, as a social act, cannibalism relies on a close familiarity with, rather than ignorance of, the law. As an act of transgression, it is a hyper-cultivated phenomenon, for, whereas the brute animal eats indifferently, it is the social protocols surrounding human flesh, its very status as sacred and forbidden, that “arouses the desire” in the cannibal.[iv] Rather than an act of savagery, cannibalism is a willful transgression relying on the palpable presence of a strong social taboo: “the taboo does not create the flavor and taste of the flesh but stands as the reason why the pious cannibal consumes it.”[v] Accordingly, Franz Steiner stresses how the very notion of the taboo, etymologically speaking, denotes both the holy and the profane, the exalted and the debased.[vi] Where Hegel only saw a lack of reverence, Bataille notes how transgression itself is an act of piety, as it is born out of reverence for the rule broken.

[i] G. W. F. Hegel, The Philosophy of History, trans. J. Sibree, Kitchener: Batoche (2001), p. 111.

[ii] Hegel, p. 113.

[iii] Arthur Schopenhauer, The World as Will and Representation, trans. E. F. J. Payne, vol. 1, p. 369.

[iv] Georges Bataille, Eroticism, trans. Mary Dalwood, London: Marion Boyars (2006), p. 72.

[v] Bataille, p. 72.

[vi] Franz Steiner, Taboo, London: Cohen & West (1956), pp. 31-32.

Empirisk-spekulativ skepticism

När man ser Strindberg fascineras av fjärilens återuppståndelse eller de fotografiska fiskarna ter det sig ganska meningslöst att fråga sig huruvida de anförda exemplen är korrekt uppfattade och egentligen bevisar det författaren påstår. Även om ansatsen är naturvetenskaplig är och förblir Strindberg spekulativ mystiker och hans arbeten tycks snarast syfta till att undergräva vår syn på naturen som given, uppenbarad, och, just, ”naturlig”.

Denna ”naturvetenskap” har, som Per Stam visat, blivit utskrattad av de fackmän som granskat den i efterhand. I en av de mest hånade texterna söker Strindberg demonstrera växternas förstånd genom att kartlägga deras nerver. Här vänder han helt enkelt på den evolutionära steken och föreslår att växterna utvecklats ur djur som blivit stationära, och därför bibehållit en rest av djurens nervsystem. Om detta tycks löjligt är Strindberg istället mer övertygande när han påpekar hur växterna därför också besitter ”de fem djuriska funktionerna: nutrition, digestion, cirkulation, respiration och reproduktion”.[i]

Det intressanta är inte bevisföreningen utan hypotesens förmåga att betrakta omgivningen ur en ny och oprövad synvinkel. Med hänvisning till Darwin påpekar Strindberg något som givits ny aktualitet i samtida växtforskning, nämligen hur växtens ”hjärna” på många sätt tycks befinna sig i dess rotsystem, vilket äger förmågan att ”välja, känna, urskilja”.[ii] Peter Wohlleben påpekar hur vi idag vet att träd faktiskt kan lära sig saker – det vill säga, de kan lagra de erfarenheter de gjort i förhållande till omgivningen i något slags minne som sedan påverkar deras framtida beteende – och molekylärbiologer pekar idag på hjärnliknande strukturer i trädens rotspetsar vilka via elektriska signaler kommunicerar med växten som därmed kan anpassa sig efter den nya informationen och ändra beteende:

Om rötterna stöter på giftiga ämnen, ogenomträngliga stenar eller alltför blöta områden, analyserar de läget och meddelar de nödvändiga justeringarna till växtzonen. Denna ändrar då riktning och får utlöparna att ta en omväg runt det kritiska området.[iii]

Hos Strindberg är bevisföreningen endast det första steget, och det är onödigt reduktivt att stanna där. Från empirin går steget genast till spekulationen, och det medvetet provokativa, långsökta och orimliga – eller kort sagt onaturliga – som syftar till att undergräva vår begränsade uppfattning om naturens naturlighet. Därefter går det avslutande steget också till skepticismen och insikten att alla slutsatser är tillfälliga försök vilka inte låter sig tolkas entydigt helt enkelt eftersom det reala alltid förblir bortom den mänskliga observationen och språkets kategoriseringar.

[i] Strindberg, Jardin des Plantes II (1896), SV 35, s. 200.

[ii] Strindberg, SV 35, s. 203.

[iii] Peter Wohlleben, Trädens hemliga liv [2015], s. 79.

Det bokstavliga ljuset, den bokstavliga smutsen

Inom djurstudier har man tagit för vana att läsa djurskildringar i skönlitteraturen bokstavligt, det vill säga, som att de faktiskt gestaltar djuren snarare än erbjuder allegorier över det mänskliga tillståndet. När vi läser Strindberg kan vi på samma sätt försöka betrakta växtskildringarna – även de som allra mest pockar på symbolisk utläggning – som att de faktiskt handlar om växternas egenartade tillvaro.

Ett drömspel (1907) inleds som bekant med en skog av stockrosor ur vilken ett slott klätt med blomknopp växer upp.  Indras dotter frågar varför blommorna växer upp ur smuts och får svaret: ”Därför att de icke trivas i smutsen, skynda de så fort de kunna upp i ljuset, för att blomma och dö!”[i] Det är en typiskt strindbergsk bild av människans lott i det swedenborgska träckhelvetet. Men det är också en bild som tillskriver växten agens, strävan eller kapabilitet – ”omedveten avsikt” (med Strindberg) eller Marders ”icke-medveten intentionalitet” (Marder) – enligt en subjektivitet där begären ligger, inte i själsdjupet, utan på ytan, i förnimmandet av utsidan och relationen till ljuset och myllan, de viktigaste aspekterna av blommans milieu, vilka den aktivt måste förhålla sig till för att uthärda sitt vegetativa tillstånd. Växter behöver inte enbart kunna förnimma och urskilja olika typer av ljus för att överleva, utan måste också kunna orientera sig mot eller från detta ljus, och ständigt vara beredd att omförhandla sin position i takt med förändringar i omgivningens ljusförhållanden. Därför kan växter också skilja mellan upp och ner med hjälp av gravitationen. Också en grodd helt och hållet omgiven av jordens mörker vet att sända sina rötter nedåt och skott uppåt, tillochmed i de fall en vildsint experimentator – såsom Darwin – söker lura växten genom att rotera den i jorden.

Även smutsen är därför bokstavlig. I en essä om trädgårdsskötsel förklarar Strindberg hur han brukar smyga in bakom lagården ”där ingen ser mig, och hämtar vattenkannan full med purin som det heter på franska och därmed vattnar jag min säng”.[ii] Dessutom fascineras han gång på gång av de växter som tycks trivas bäst på gravar och kyrkogårdar, där de ”få sin näring av de jordade liken samt vattnas av mer eller mindre uppriktiga tårar” – ett slags skräckromantisk motivsfär som har sin bokstavlighet i växtens förmåga att, via rötterna och bladen, liksom andra förmågor vi ännu inte förstår, sondera omgivningen efter de kroppar – elektromagnetisk strålning, fukt, mineralämnen – vars affekter växten själv kan göra affekt av enligt dess egna ”kapabiliteter”.[iii]

Växten strävar mot ljuset, blommar ut och dör. Strindberg beskriver själv hur den befruktade näckrosblomman skjuter ut sina frön, vars flytande köttiga höljen så småningom ruttnar bort i vattnet så fröet åter kan sjunka ner i dyn och bilda en ny rot.[iv] När de hösttrötta träden fäller sina löv komposterar de och ger näring åt rötterna. Och den jordade människan är alltså själv ett gödsel som, med hjälp av djuren, verkar på samma nivå och med samma slags affekter och kapabiliteter som växterna och mineralerna; hon ingår själv i den stora oreda av ständiga transmutationer där allt är i allt, överallt.

En sådan nivellering av rikena finns redan hos Linné, som låter ”myllan” bli det monistiska materialitetsbegrepp som förenar snarare än åtskiljer de tre rikena, och låter dem genomkorsa och övergå i varandra: ”Allt fortlöper nämligen i kretslopp, alldeles som myllan, som i år kan vara ett lejon, ett annat år en nässla, ett annat en fjäril, åter ett annat en sparv.”[v] I komposteringen föreligger redan ett slags mörk, posthuman vitalism som upphäver människans exceptionalitet och Linné konstaterar att människokroppen intet annat är än ”med andra grundämnen blandad jord, som utvalts och förädlats av växtriket samt i de flesta fall omarbetats av djur”.[vi]

[i] Ett drömspel, SV 46, s. 10.

[ii] ”Min trädgård”, SV 29, s. 220.

[iii] ”Betraktelser på kyrkogården”, Vivisektioner II [1894], SV 34, s. 130.

[iv] Strindberg kommenterar detta någonstans.

[v] Carl von Linné, ”Om undran inför naturen” [1748], Om undran inför naturen…, s. 328.

[vi] Linné, s. 326.

Djurens och växternas förstånd

1888 ger Strindberg ut en samling texter under titeln Blomstermålningar och djurstycken. Det är populärt hållna, ofta humoristiska, naturessäer – det som på engelska kallas ”nature writing” – som under olika rubriker varierar förhållandet mellan människa och natur. Här återfinns texter om trädgårdsodling, jakt och mete, med mera. Särskilt en text, betitlad ”Djurens och växternas förstånd”, tycks, för vår samtida läsare, åtminstone vid inledningsradernas första anblick utgöra något av ett posthumanistiskt manifest. Strindberg åberopar här hur det moderna naturvetenskapen, underförstått evolutionsläran, visat att gränsdragningen mellan djur och människa knappast är strikt, då människan blott är ett djur bland andra, vilken endast äger deras ”själsförmögenheter i högre grad utvecklade”.[i] Strindbergs bitska ironi framstår dock snart alltför tydligt: den nu utbredda uppfattningen att människa och djur är likvärdiga är i själva verket obehaglig, och Strindberg anför exemplet med ”bildade mäns böcker i vilka till exempel hunden sattes bredvid eller över människan”.[ii]

Evolutionsläran får oss alltså, enligt Strindberg, att överskatta djurens påstådda intelligens, och som motbevis anför han hur försvarsmekanismer där exempelvis skalbaggar spelar döda för att undslippa angripare inte alls ger uttryck för någon medveten försvarsstrategi utan endast är en reflex. Skalbaggen simulerar inte död utan förlamas verkligen av skräck och är därmed faktiske skendöd. Rävar är vidare inte alls särskilt listiga utan faktiskt ganska klumpiga jägare helt utan taktisk känsla och hunden är så dum att den inte ens längre känner igen sin käre husbonde om denne får för sig att ikläda sig hatt. Den som hos Strindberg söker något slags föregångare till posthumanistiska tankar om hybriditet och tillsammansblivelse mellan arter – något motsvarande Donna Haraways ”companion species” – går bet. Strindberg förklarar sig ”tillhöra de indifferenta med stark lutning åt hundhatet”, och ser relationen mellan hund och husse som den mellan slav och despot.[iii] Den söker sig till hundar som ej förmår finna makt eller sällskap bland människor, och hundälskaren tar sedan sitt husdjur som intäkt för att antasta sin omgivning, uppföra sig illa och med närmast sadistisk njutning skrämma slag på barn:

[N]är han icke kunnat bland mänskor bestå kampen om ett stycke makt, köper han en hund, med vilken han snart identifierar sig själv[.] Och de rättigheter att ofreda sin nästa, som lagen förbjuder honom, överflyttar han på sin ställföreträdare. Själv får han icke inträda smutsig, våt och stinkande på ett offentligt matställe, men sin hund låter han lägga sig under en oskyldig medmänniskas bord. […] Om nu den förfördelade gästen med en rörelse på foten vill försvara sina mänskliga rättigheter, skall den djurvänlige genast ställa sig på den brottsliges sida, kläda sig i djurkärlekens helighetskåpa och skymfa den förorättade.[iv]

Djurens rättigheter tas ut på människans bekostnad; och det återfinns i Strindbergs författarskap ett programmatiskt förakt för alla djurrättsliga ansträngningar.

Men essän i fråga behandlar alltså djurens och växternas förstånd – och lika kritisk som Strindberg är gentemot tendensen att överskatta djurens intelligens, lika uppriktig tycks han vara i sin ambition att tillskriva växtriket ett slags medvetande, eller åtminstone en intention och agens, som generellt förnekas. Liksom alltid låter Strindberg några personliga iakttagelser bli vägledande för angreppet mot doxa så som den formulerats såväl i det allmänna medvetandet som inom de specialiserade vetenskaperna. Här gäller det författarens erfarenheter av gurkodling och iakttagelsen hur klängväxten sänder ut klängen vilka kryper längs marken och söker stöd att klänga upp på. Strindberg ser i detta en uttryckt vilja: växten letar stöd och inväntar fruktbildningen för att därmed bestämma hur den bäst ska positionera sig för att förlägga tyngdpunkten på det rätta stället. Förfarandet beskrivs i aktiva termer av rännande, letande, väntande, liksom ett slags överläggande kring eller en ”aning” om vilka beslut som bör fattas för att bäst ge stöd åt fruktbildningen. Om författaren ännu inte helt vågar tillskriva växten någon ”frivillig rörelse” så finner han ändå hos den ”ett slags avsikt, omedveten kanske” och frågar sig: ”Ligger det icke omdöme och slutledning i allt detta, även om vi måste erkänna att växten icke är en individ utan en kolonivarelse såsom korallen?”[v] Med ytterligare ett kort exempel hämtat från vindesläktet, där en vinda plötsligt tycks kunna vrida sig i ”fel” riktning för att tvinna ihop sig med en artfrände och därmed bilda stöd åt varandra, slår han vidare fast: ”Det är ju närapå fritt tänkande, reflexion eller hur?”[vi]

[i] ”Djurens och växternas förstånd”, SV 29, s. 196.

[ii] SV 29, s. 196.

[iii] SV 29, s. 199.

[iv] SV 29, s. 199.

[v] SV 29, s. 198.

[vi] SV 29, s. 198.

Soundtrack till den svarta ekologin

Jag är gästredaktör för tema ”Svart ekologi” i Aiolos #56 (2017). Där skriver jag en introduktion till mörkgrön, mörk, svart och melankologisk ekologi som teoretiskt fält. Dessutom översätter jag Niall Scotts essä ”Svärtningen av grönskan”, om black metal, alkemi och ekologi. Avslutningsvis gör jag i en egen essä en läsning av dikter av Sten Selander och Sofia Roberg, vilka publiceras i numret. Utöver detta, korta kärnfulla texter om tentakulärt tänkande, Karen Blixen, Zapffe och pessimismen, Uexküll + översättning av ett utdrag ur Streifzüge, markis de Sade, ekogotik, etc. etc. Numret som helhet erbjuder dessutom mycket annat gott:

https://i1.wp.com/www.aiolos.info/wp-content/uploads/2015/03/Inneh%C3%A5llsf%C3%B6rteckning_Aiolos_56-768x786.jpg

Release hölls 11/5 där bland annat Svenbro och Roberg läste dikter kompade av Aiolos virvelorkester. Jag gjorde en svartekologisk spellista som brusade i bakgrunden på ett sakta komposterande ljudsystem; mer ett slags mörk kosmisk strålning än egentlig musik:

Kannibalism och kapitalism

I Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The Road (2006) förekommer en scen så gräslig att ingen läsare kan glömma den. Desperata drar huvudpersonerna, mannen och pojken, runt i det döda landskapet, i ständig jakt på bortglömda konserver, och på sin vakt för de andra människospillror som lika förtvivlat söker överleva i det nya naturtillstånd som uppstått efter konsumtionssamhällets sammanbrott. Den lockande matdoften leder dem vid ett tillfälle till en övergiven lägerplats men när de inser vad det är som sprider lukten tappar de snart aptiten: på ett spett hittar de de förkolnade resterna av ett halshugget spädbarn som grillats över öppen eld.

I romanen blir kannibalismen det yttersta tecknet på civilisationens sönderfall. Likt ett besvärjande mantra upprepar de två för sig själva att de fortfarande hör till de ”goda” eftersom de åtminstone aldrig skulle äta sina medmänniskor. Tröst finner de istället i den andaktsfulla upptäckten av en kvarglömd burk Coca Cola. Den civilisation som gått under är inte vilken som helst utan kapitalismen. I utsattheten ter sig väl denna svunna värld som ett förlorat paradis. Med huvudpersonerna lierar sig med detta system redan i deras antropofagiska vägran. Marx antydde ju hur kannibalismen var kapitalismens anatema: den moderna exploateringen förtär inte arbetaren utan suger ut honom, vampyriskt. Kvar blir ett skal som måste hållas vid liv för att kunna fortsätta producera. Om mannens nostalgi gentemot det förflutna ter sig helt motiverad i det postapokalyptiska tillståndet är detta ändå en nostalgi riktad mot det systematiserade utsugeriet och hela den ekonomiska rovdrift som för läsaren tycks utgöra det största hotet för att McCarthys fiktion verkliga ska förverkligas. Att välja colaburken framför det rostade spädbarnet är trots allt att också välja det förtäckta och globala utsugeriet framför det blottade och lokala.

Som motiv avslöjar kannibalismen kapitalistisk ideologi. Vårt paradis är ju ett samhälle där det inte bara är möjligt utan påkallat att köpa kroppar för all slags konsumtion utom den rent bokstavliga: för sex och arbete, surrogatskap och adoption, och för organtransplantationer. De kroppar som inte bjuds ut på den vita marknaden förekommer sannolikt på den svarta, och det är idag omöjligt att se de förra som något annat än beroende av de senare. Med ett undantag: ingenstans säljs mänskliga kroppar för bokstavlig förtäring. Det är som att kannibalismen gör förtingligandet av människan – hennes reifiering – alltför synlig och påtaglig. Liksom mannen och pojken kan kapitalisten övertyga sig om sitt eget berättigande genom att åtminstone inte äta sina medmänniskor. Genom att vägra att delta i barbariet kan man framhärda i den idylliserande föreställningen att konsumtionssamhället är befriat från egentlig konsumtion liksom kapitalismen från egentlig exploation.

Lite tillspetsat kan vägran att äta människan därmed i sig sägas vara en våldshandling. Inte minst reproducerar den tanken att människan skiljer sig från djuren genom att inte vara direkt köttslig – varmed djuren plötsligt framstår som ätliga och avsedda just för att vi ska konsumera dem. Att liksom McCarthys karaktärer äta kött utan att också äta människor är i grund och botten att förneka den materiella kontinuiteten mellan människan och de djur som räknas som omänskliga. I själva verket binds vi ju samman av bokstavliga blodsband: när kroppen öppnas och blodet spiller ut syns inte någon egentlig skillnad mellan oss och dem. Alla är vi kött och alla kan vi ätas. Men istället för att stycka oss själva styckar vi upp världen i klart åtskilda kategorier, varefter vi intalar oss att vi står utanför denna värld och utanför dessa kategorier.