”En hemsk historia”

Tove Janssons novell ”En hemsk historia”, ur samlingen Det osynliga barnet (1962), skildrar en liten homsas fantasilek ute i trädgården, där grönsakslandet blir ett mangroveträsk i vilket han utkämpar krig tillsammans med sin lillebror. När leken så småningom för homsan bort från hemmet, till den mörka myren ”med svart blankt vatten här och var”, förlorar han emellertid herraväldet över sin lek.[i] Myren blir civilisationens utsida, en gräns där trädgårdslandets ordnade rader av salladshuvuden ersätts av något okänt och hotfullt:

Myren är förbjuden, tänkte homsan högt. Den är förbjuden för små homsor och stora homsor går aldrig dit. Men ingen utom jag vet varför den är farlig. Här går den stora spökvagnen sent om nätterna med stora tunga hjul. Man hör den rulla långt borta men man vet inte vem som kör den…[ii]

Det vore emellertid för enkelt att konstatera att trädgården symboliserar Världen medan myren är Jorden. I kontrast till den förra framstår visserligen den senare som något liknande det Quentin Meillassoux kallar det ”Stora Utanför”, eller den värld som skulle existera oavsett huruvida människan fanns där för att tänka den, och som tanken därmed endast skulle kunna ”utforska med den berättigade känslan av att befinna sig i främmande land – av att nu befinna sig helt och hållet annorstädes”.[iii] Men myrens tabubelagda status antyder hur ju också den utgör ett socialt fenomen: gränsdragningen mellan natur och kultur är i sig en kulturell gränsdragning. Och myrens hotfullhet tycks ju på många sätt utgöra enbart ännu en av homsans projektioner på omvärlden, liksom tidigare grönsakslandets krigsplats:

O nej! utbrast homsan och frös till. Han blev plötsligt rädd, nerifrån magen och uppåt. Alldeles nyss fanns det ingen vagn, ingen hade nånsin hört talas om den. Så tänkte han den, och genast var den där. Nånstans, långt borta, och bara väntade på mörkret för att rulla fram.[iv]

Ändå tycks denna fantasi väsensskild de tidigare i dess förmåga att bita sig kvar. På så sätt framstår den ändå som något yttre vilket invaderat homsans föreställningsvärld, även om den stammar ur denna föreställningsvärld, och som nu är omöjlig att bli av med. Homsan tycks så att säga främmande inför sitt eget hjärnspöke. Om han tidigare snarare övergett en fantasi för en annan efter lekens nyckfulla infall är det som att han nu snarare möter en skräck omöjlig att betvinga enbart med tankekraft. Myrens spöke är tvingande snarare än fogliga, skräckinjagande snarare än lustfyllda. På så sätt framstår spökvagnen inte alls som någon ren projektion utan snarare som manifestationen av något okänt och obegripligt vilket samtidigt tycks finnas därute, i myrens svarta vatten, och därinne, i hjärnans eget mörker.

På samma sätt är ju även den tabuerade gränsen ett gensvar på en reell hotfullhet som så att säga ”finns därute”: om den å ena sidan är en konstruktion inom Världen är det en konstruktion som svarar på det hot som Jorden utgör, det vill säga, på den värld som inte är ordnad efter våra intressen och behov och som i grund och botten förblir likgiltig inför vårt välmående och vår överlevnad. Som konstruktioner är skräckbilderna av spökvagnen och den mörka myren fortfarande gensvar på det tryck vi utsätts för av något enormt och omänskligt som ligger utanför oss och som förblir ofattbart också i den stund det verkligen drabbar oss. Spökvagnen är ett bud från världen-utan-oss. När homsan senare under natten återvänder till myren för att ”visa sig själv att han var självständig” finner han sig istället innesluten i mörkrets påträngande annanhet: ”Tuvorna gungade och vek sig under hans tassar, svarta vattenhål glodde som ögon ur starren och gyttjan kröp in mellan hans tår.”[v]

Homsans pappa får i berättelsen representera förnuftet med anklagelsen att homsan narras när han påstår att lillebror blivit slukad av en dyorm. Det rationella tänkandet drar en tydlig gräns mellan ”sånt som man kunde tro på och använda” och ”påhittade och onödiga saker”.[vi] Berättelsen tar så en sedelärande vändning där homsan råkar hamna hos lilla My vilken tar kontroll över fantasileken och utsätter homsan för dennes egen medicin: liksom han tidigare skrämt lillebror med sina upptåg broderar hon nu ut de skrämmande inslagen för att skrämma honom. Så får homsan lära sig att det är fult att narras, varför pappan kan återbörda honom till hemmet och belöna honom med efterrätt.

Det för oss intressanta är emellertid varken homsans postmoderna perspektiv – där ”Allt är riktigt” – eller faderns rationalism, där en klar gräns skiljer verkligt från påhittat. Snarare kan vi fästa uppmärksamheten på hur de frammanade skräckbilderna, även då de utgör projektioner, främst tycks mediera ett slags fasansfull realitet utan att upphovsmannen själv avser det. My tar ju fasta på homsans försäkran att han blivit jagad till huset av levande svampar, och hon intensifierar skräckupplevelsen i vad som tycks vara ett underhållningssyfte:

Hon lutade sig ner över skåpkanten och viskade:

De levande svamparna har hunnit till förmaket nu.

Va, sa homsan.

Här oppifrån ser jag att de sitter utanför dörren också, fortsatte lilla My. De väntar. Du gjorde klokt om du rullade ihop dendär mattan och la den för dörrspringan. Annars gör de sig smala och kryper in under dörren.

Är det sant detdär, frågade homsan och fick en klump i halsen. Dedär svamparna fanns inte i morse. Det var jag som uppfann dem.

Såå? sa My högdraget. Den klibbiga sorten? Dendär som växer som ett slags tjock filt och klättrar opp på folk och sitter fast?

Jag vet inte, viskade homsan darrande. Jag vet inte…[vii]

När My spinner vidare på fiktionen svarar hon i samma stund mot en märklig realitet. Liksom vi ständigt omgärdas av mörk materia omgärdas vi ju också av levande svampar. Den luft vi andas och som omger oss som ett tomrum kryllar ju i själva luften små, små mögelsvampar som då och landar på någon kvarglömd matrest vilken de börjar förtära med för oss högst påtagliga resultat. Det finns verkligen något monstruöst över svamparna – jordens största levande organism är exempelvis en riktig mastodont som täcker en yta på tio kvadratkilometer och som är åtminstone 2000 åt gammal.[viii] När My påstår att hennes ”mormor är övervuxen” är det i sin tur en hyperbol snarare än någon ren fiktion;[ix] den genomsnittliga människan huserar upp till 10 miljoner exemplar av den parasitiska jästsvampen Malassezia globosa enbart på huvudet, och dessa svampar äter oss, varför vi drabbas av mjäll.[x] Våra hälar uppvisar i sin tur en rikedom på ungefär 80 olika svampsläkten.[xi] Vi är alla vandrande svampkolonier, vi är verkligen övervuxta av levande svampar.

Att svampar sedan verkligen skulle kunna växa till tjocka klättrande filtar visar de så kallade slemsvamparna, vars kusliga natur antyds genom de namn de givits på svenska: trollsmör (Fuligo septica), trollspott (Amaurochaete atra), vargmjölk (Lycogala epidendrum), och så vidare. Ur slemsvampens sporer växer gameter vilka kan ta olika form beroende på omgivningens förhållanden: en amöbaliknande form som glider fram, eller en med flageller som låter den simma i vatten. Gameterna smälter samman till zygoter, som sedan plötsligt kan gå samman till stora amöba-liknande former eller plasmodier, vilka hastigt tillväxer genom sammanslagning och en kusligt taktfast mitos där cellkärnorna delar sig i exakt rytmisk samklang med varandra. (När My påstår att klockans tickningar är ljudet av ”svamparna som växer” förmedlar hon kanske oavsiktligt denna oförklarliga regelbundenhet.[xii]) I denna uppsvällda form rör sig slemsvampen sedan omkring som om den faktiskt utgjorde en enskild organism, ett djur, i jakt på mat – döda organiska material, bakterier, svampar, et cetera. En särskild art, Physarum polycephalum eller ”det månghövdade slemmet”, har rentav, trots att den saknar såväl hjärna som centralt nervsystem, visat sig kunna lösa labyrinter och planera vägar mellan punkter som direkt motsvarar urbana samhällens infrastrukturnät.[xiii] Kanske är våra stadsplanerare och ingenjörer litet mer än glorifierade slemsvampar; kanske exekverar de samma dolda algoritmiska beteenden som dessa slemklumpar vilka befinner sig någonstans mittemellan individer och kollektiv.

Att slemsvamparna egentligen inte längre räknas till svampriket (Fungi) är i det här avseendet inte så viktigt. Som Steven Shaviro påpekar påminner de kanske mest om det glupska och hastigt expanderande rymdmonstret i Irvin Yeaworths science fictionfilm The Blob (1958).[xiv] Det avgörande är just deras svårplacerbarhet. Snarare än till svamparna räknas de till protisterna vilket i sig är ett slags slaskkategori som traditionellt klassificerats genom att varken vara svampar, växter eller djur men däremot svamp-, växt- eller djurliknande. Det finns något skrämmande i själva förekomsten av sådana till synes onaturliga livsformer vilka närmast för tankarna till de shoggother vilka hos Lovecraft utgör ”det fullkomliga, objektiva förkroppsligandet av skräckförfattarens ’varelse som inte borde finnas’”: ”ett formlöst gytter av protoplastiska bubblor, svagt självlysande och med myriader tillfälliga ögon som skapades och förintades likt varblåsor av grönaktigt ljus”.[xv] I så fall kan homsans och Mys skräckbilder tyckas utgöra gensvar mot naturens egen ofattbarhet, mot den värld-utan-oss som väller fram i sprickan mellan världen-för-oss och världen-i-sig på samma sätt som de levande svamparna hotar att tränga in under dörrspringan i mormors hus: ”De växer och växer tills dörrarna spricker och så kommer de krypande på dig.”[xvi]

I slutändan skapar homsan inte så mycket dessa monster, som ger namn åt den förborgade monstrositet som det biologiska livet utgör. Därmed blir Janssons novell inte bara en skräckberättelse utan också en allegori över skräcklitteraturen som sådan.

[i] Tove Jansson, Det osynliga barnet [1962], Stockholm: AWE/Gebers (1987), s. 23.

[ii] Jansson, s. 23.

[iii] Quentin Meillassoux, Après la finitude. Essai sur la nécessité de la contingence, Paris: Seuil (2006), s. 22.

[iv] Jansson, s. 23.

[v] Jansson, s. 28.

[vi] Jansson, s. 27.

[vii] Jansson., s. 32.

[viii] Anne Casselman, ”Strange but True: The Largest Organism on Earth Is a Fungus”, Scientific American 2007-10-04, https://www.scientificamerican.com/article/strange-but-true-largest-organism-is-fungus/ (kontrollerad 2017-03-14).

[ix] Jansson, s. 32.

[x] ”Genetic code of dandruff cracked”, BBC News, 2007-10-06, http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/7080434.stm (kontrollerad 2017-03-14).

[xi] Keisha Findley et al., “Topographic diversity of fungal and bacterial communities in human skin”, Nature 498 (2013), s. 368.

[xii] Jansson, s. 32.

[xiii] Toshiyuki Nakagaki, Hiroyasu Yamada och Ágota Tóth, “Intelligence: Maze-solving by an amoeboid organism”, Nature 407 (2000), s. 470; Atsushi Tero et al., “Rules for Biologically Inspired Adaptive Network Design”, Science 327 (2010), s. 439-442.

[xiv] Steven Shaviro, Discognition, London: Repeater (2016), s. 193.

[xv] H. P. Lovecraft, Vid vansinnets berg [1936], övers. Arthur Isfelt, Göteborg: Alastor (2009), s. 152-153.

[xvi] Jansson, s. 32.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s