Slöseri och synliggörande

[Inledningen till en recension jag skrev häromveckan.]

Häromveckan ondgjorde sig den moderate pressekreteraren Niklas Gillström över Magnus Thierfelders lilla skulptur Fountain, en knappt synlig vattenläcka mellan gatstenarna som installerats utanför Konstfrämjandets lokaler i Stockholm för att fira organisationens 70-årsjubileum. Vad gör man egentligen på Södermalm när resten av Sverige plågas av vattenbrist, frågade Gillström retoriskt, och gav själv svaret: ”En konstinstallation som sprutar vatten på gatan såklart!”

Att lyfta fram hur det hela sker just på Södermalm ingår i den nya borgerlighetens strategi att förskjuta maktkritiken från den ägande eliten till den så kallade ”kultureliten” – en taktik som varit framgångsrik alltsedan Göran Hägglund tog över den nydemokratiska definitionen av väljarbasen som lite ”verkligare” än andra. Men att ett så beskedligt verk som Thierfelders kan väcka en sådan irritation tyder på ett mer grundläggande konsthat, där ”kreativitet” och ”visioner” endast kan tillåtas där de ger avkastning, på konsultbyråer och i vinstmaximerande skolkoncerner. Det mälarvatten som skvätts ut över Swedenborgsgatan, och genast återdistribueras inom det lokala ekosystemet (trots Gillströms fördömande av hur verket inte bildar något ”slutet system med pump”), utgör förstås en försvinnande liten mängd i förhållande till de dryga två miljarder kubikmeter vatten som årligen går till industrin (eller de 4-8 liter som går åt vid varje enskild toalettspolning). Men där industrin gör allt för att dölja sin exploatering av våra gemensamma naturresurser kan Thierfelders konstverk synliggöra ”slöseriet” genom en gestaltning som i själva verket kräver minimala medel. Vad som upprör den moderate konstkritikern är alltså snarast hur konsten synliggör något som borde förbli osynligt.

Något liknande kan sägas om bruket av våld inom, exempelvis, den så kallade extremfilmen. När en sköldpadda styckas i Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust (1980) förmår denna scen uppröra tillochmed dem som annars inte har något att invända mot hur 56 miljarder djur (exklusive fiskar) dödas varje år inom livsmedelsindustrin. Att ett mord upprör mer än miljarder säger något om konstens förmåga, inte bara att känslomässigt påverka, utan att förfrämliga den exploatering vi i vardagen inte förväntas reagera över därför att den, till skillnad från konsten, är ”naturlig”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s