Deliberativ fascism

Bildresultat för jihde david duke

I vilken utsträckning fascistiska rörelser idag blivit normaliserade blev tydligt under våren 2019 då en bild där sportjournalisten Peter Jihde skakar hand med antisemiten, förintelseförnekaren och Ku Klux Klan-profilen David Duke cirkulerade i medierna som reklam för en ny reportageserie på TV3. Tv-satsningen fick, tillsammans med flera likartade inslag, journalisten Elina Pahnke att i Sydsvenskan påpeka hur friktionsfria samtal med rasistiska, nazistiska och fascistiska ”ytterligheter” idag rent av ”blivit ett karriärdrag”.[i] Enligt Pahnke utmärks dessa satsningar av att de presenteras, inte som en konsekvens av rasistiska rörelsers större politiska inflytande, utan som ett undantag. I det demokratiska samtalets namn ger man röst åt fascistiska företrädare som påstås vara marginaliserade, trots att de samtidigt dyker upp i morgontidningar, tv-soffor och poddsändningar. Fascisten blir då inte agitator utan samtalspartner, och den som bereder honom plats i offentligheten är själv snarast ett medium, balanserad, öppen och lyssnande. Normaliseringen sker genom att fascisten ständigt presenteras som avvikande. Eller, för att låna en formulering från Jean Baudrillard: han kommer att integreras som skillnad.[ii]

När vi idag ska närma oss frågan om förhållandet mellan fascism och litteratur kan vi alltså inte göra det utifrån exempelvis den totaliserade nazistiska diskurs som skildras i Viktor Klemperers klassiska LTI: Tredje rikets språk (1947). I den allt omslutande ”språkliga fattigdom” som Klemperer beskriver fanns inget utrymme för någon avvikelse:

[A]llt som trycktes eller sades i Tyskland var ju i alla enskildheter standardiserat av partiet; det som på något sätt avvek från den tillåtna formen nådde aldrig ut i offentligheten; böcker och tidningar, brev och formulär från myndigheter – allting flöt omkring i samma bruna sörja, och i denna absoluta enhetlighet finns också förklaringen till det talade språkets likheter med det skrivna.[iii]

Om Nazitysklands språk präglades av det skrivna tal som utgår från en central propagandainstans för att stegvis ”bemäktiga” sig varje språklig aspekt utmärks dagens offentliga fascism istället av ett till synes öppet samtal där den förment marginaliserade rösten tillfälligt tillåts komma till tals. På så sätt liknar vår situation snarare den ”mångstämmiga andliga frihet” som Klemperer förknippar med Weimarrepubliken, och som ”på ett närmast självmordsbenäget sätt” upplät utrymme för nationalsocialistisk diskurs.[iv]

Den inbjudande parten är inte kritisk, utan öppen. Framförallt är den en medial plattform för content kring vilket olika typer av intäkter skapas. Om vi idag kan tala om en diskursiv totalitet är det en som inte bara tillåter avvikelse utan är beroende av den för sin omsättning. Medielogiken är marknadens, och den offentliga debatten formuleras som en ”marketplace of ideas”, präglad av vad Georges Bataille sammanfattar som de ”rationalistiska uppfattningar […] som inte har någon annan mening än att ge en strikt ekonomisk föreställning om världen”.[v] Enligt denna princip kan varje åsikt prånglas ut på marknaden vars osynliga hand genom konkurrens och tävlan så småningom sållar det onda från det goda, så att endast de ”sannaste” idéerna slutligen återstår.[vi] Bereds den fascistiska tanken bara utrymme kommer den så småningom att avslöjas som bristfällig och konkurreras ut av bättre idéer. En sådan utslagningslogik är emellertid själv fullt kompatibel med det fascistiska idealet.

Problemet uppstår i samma stund som den osynliga handen visar sig premiera något helt annat än bilden av det sanna och goda. Med Bataille kan vi kanske hävda att marknadsmetaforens misstag är att den stannar på den begränsade eller rationalistiska ekonomins nivå utan att också ta i beaktande den allmänna eller solära ekonomiska princip som grundar sig i en oändlig förbränning av våldsamma energier. Den mänskliga aktiviteten utgör i det perspektivet snarast olika förbränningsprocesser, vilka lika gärna som att sträva mot det goda kan ta sig uttryck i katastrofer, våld och krig. Det marknads-deliberativa samtalet söker utvinna ett överskott ur de fascistiska krafterna som kan omvandlas till intäkter inom en i bataillesk mening begränsad ekonomi, som när ”samtalsextremisten” Navid Modiri via crowdfunding samlar in åtminstone en halv miljon till en podcast där Förintelsens minnesdag firas med att man bjuder in en förintelseförnekare.[vii]

Men därmed har dess våldsamma potential naturligtvis på intet sätt också uttömts.

[i] Elina Pahnke, ”Journalister och debattörer springer rasisternas ärenden”, Sydsvenskan, 2019-04-29.

[ii] Paul Hegarty, Jean Baudrillard: Live Theory, London: Continuum, 2004, 136.

[iii] Victor Klemperer, LTI: Tredje rikets språk [1947], övers. Tommy Andersson (Göteborg: Glänta, 2006), 38.

[iv] Klemperer, LTI, 46.

[v] Georges Bataille, Den fördömda delen, samt Begreppet utgift [1949, 1933], övers. Johan Öberg (Stockholm: Symposion, 1991), 27.

[vi] Jfr. t.ex. Frederick Schauer, Free Speech: A Philosophical Inquiry (Cambridge: Cambridge University Press, 1982), 16.

[vii] Kolbjörn Guwallius, ”Modiris podd om Förintelsen är ett fullständigt haveri”, Arbetet, 2019-01-29, https://arbetet.se/2019/01/29/modiris-podd-om-forintelsen-ar-ett-fullstandigt-haveri.

Annonser

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s